Komposten – en värmekälla
Ganska smart konstruktion eftersom man bara drar ut brädorna när det är fullt och man behöver gräva om komposten.
Först nu, efter många år, har vi varit tvugna att köpa nya reglar och brädor p.g.a. att de gamla blev ruttna. Bredvid trädgårdskomposten står vår varmkompost där vi slänger allt som kan bli jord!
Det finns många som säger att man inte kan slänga kött eller fisk i komposten. Andra säger att citrusskal kan man inte slänga i komposten. En del säger att räkskal inte går att slänga i komposten. Vi slänger det mesta som kan bli jord, till och med slängde vi alla kräftskal som blev över från kräftskivan!
Det har blivit finfin jord varje år! Hemligheten är att man måste blanda om ordentligt med jämna mellanrum så att syre kan komma ner i komposten och de små liven där nere kan göra sitt jobb!
Det finns ingenting häftigare (nästan) än att röra om i komposten och känna den värme som kommer ut därifrån!! Då vet man att den mår bra och att finfin kompostjord är på G!
Här är min man på "Kompost-kontoret". Han finfördelar för tjocka grenar eftersom grenar gör det svårt att manövrera vändningen av komposten. De förmultnar ju också snabbare om man finfördelar dem. Vi har ingen flismaskin, men de som har en kan säkert finfördela pinnarna och sedan lägga dem i komposten (om man står ut med ljudet).
Här har jag nu finfin kompost som ska fördelas ut över trädgårdslandet:
Många tycker att det är äckligt med varmkompost. De säger att den luktar illa. Det KAN den ju faktiskt börja göra om man inte sköter den. Man måste täcka över ibland (jag tar då bara halvt förmultnade löv från trädgårdskomposten), och röra om! Jag har en sån där pinne i plast som har två "flappar" som fälls ut när man drar upp pinnen. Då rörs det om och syre kommer ner. Ett problem kan vara att man inte når ner helt i botten men lukten känner man ju då inte.
Se på den här bilden från vår nyöppnade varmkompost. Här ser man stratigrafin tydligt. Det gamla som vi inte har lyckats röra om i ligger längst ner, maskarna krälar i mellanlagret i färdig jord, och överst är det lager som inte har hunnit bli till jord ännu. Det är detta halvfärdiga som vi vänder ner längst ner i trädgårdskomposten och sedan fyller på ovanpå med mer nytt material från trädgården. Till våren är det finfin jord!
Finns det något naturligare sätt att ta hand om sitt avfall än detta?! Varför slänga sånt i soptunnan blandat med allt möjligt annat?
En tanke bara - alla som har trädgård borde försöka!
Betongbord vid trädgårdslandet
Det är mysigt med många uteplatser! Vi har fyra stycken i olika delar av trädgården. En av dessa platser ligger vid trädgårdslandet där jag förut berättade att det en gång har legat ett hönshus - eller ett uthus. Grunden finns kvar, och på den betongplattan har jag lagt skifferplattor som blev över när vi lade en gång från grinden upp till huset. Min man tillverkade för säkert tio år sedan en bänk som står på denna uteplats och vi fick för länge sedan ett rottingbord av grannen som hon hade kasserat. Utmärkt, tyckte vi (lite grunge-stil, eller "chabby chick"). Men till slut föll det ihop och vi var tvungna att elda upp det. I två år har vi nu varit utan bord. Har försökt leta efter ett nytt – helst gammalt – utebord utan tur. Jag går gärna på loppisar, i stil med Täby Galopp-loppisen. Men inget där heller. Men sedan fick jag idén:
- Jag gjuter ett bord av betong! Gärna ganska grovt. Sagt och gjort. En ram tillverkades: jag gjorde ganska grova ben av impregnerat virke. Såhär i efterhand kan jag tycka att det blev lite FÖR grovt. Men jag var rädd att konstruktionen inte skulle hålla. Bordet väger ju i alla fall sina modiga 50 kilo (minst). 
Formen snickrade jag ihop och lade i taklister av frigolit för att få en profilerad kant på bordsskivan. Gjöt gjorde jag en mörk kväll ute på altanen (därav dålig mobiltelefon-bild).
Betongen betedde sig inte alls som jag hade väntat mig. Den var tjock och trög, inte alls sådär gröt-aktig som den är på alla betong-gjutningsbilder där folk gjuter fågelbad, köksbänkar och annat tjusigt. Den här vara bara tjock och hård. Jag försökte trycka ner betongen i formen, lite i taget. Efter halva lade jag i armeringen som ni ser på bilden. Sedan lade jag i resten av betongen. Slog sedan med en gummihammare på kanten för att "bubblorna" skulle gå ur som det heter. (- Hur nu några bubblor skulle kunna komma upp ur den hårda massan...) På paketet står det nämligen att 25 kg finbetong ska blandas med 1½ liter vatten. Tar man mer vatten så försvinner betongens hållfasthet och väderbeständighet. Jag såg framför mig hur den skulle brytas sönder första vintern och mina barn skulle få den tunga skivan på sina tår... Så jag höll mig slaviskt till receptet på påsen. I betonggjutningsböckerna står det däremot att den ska ha konsistensen av gröt... Nåja.
Efter tre dagar tog vi ut bordsskivan ur formen (fick hjälp av min man - den vägen ju en del!). Vad spännande det var! Den blev ganska grov, men jättehäftig! Däremot är jag som sagt inte riktigt nöjd med underredet men det ska jag måla i någon mörk färg så det inte sticker ut så mycket.
En bekant sade att man måste behandla betongen med vax. Någon som har erfarenhet av detta?? Gör gärna ett inlägg i så fall.
Såhär blev det:
Ganska grovt, men rätt kul. Här sitter man och barn och avnjuter första fikastunden vid det nya bordet en härlig sensommardag i augusti.
Blanda blommor och grönsaker
I mitt trädgårdsland växer det allt möjligt som jag har sparat från olika håll. När jag hittar en akleja i trädgården, ute i gräset till exempel, så flyttar jag den till en hörna i trädgårdslandet. Nu har jag aklejor i alla möjliga färger och storlekar. Bland blommorna har jag även grönsaker, jordgubbar och kryddor. Det är så fint att blanda, tycker jag! Alltid är det något som blommar. Och en kryddväxt som t.ex. Salvia, som ju är ganska speciell i smaken har otroligt vackra blommor! Jag beskar min salvia ordentligt förra året så den har tyvärr inte blommat i år.
Squashen provade jag att plantera i krukor i år. Det har inte lyckats lika bra som att ha dem på friland. Men nackdelen med friland är att sniglarna äter upp dem. Nästa år ska jag sätta dem i pallkragar istället.
Tomaterna har lyckats halvbra. Jag var bortrest under de viktigaste veckorna när jag borde ha planterat om dem men hade som tur var en fantastisk granne och en fantastisk syster som vattnade under de veckor jag var borta! Så fort jag kom hem planterade jag om dem, men det var som om de inte riktigt orkar ändå. Jag bara hoppas att de ska hinna bli röda innan hösten kommer. Eller innan sniglarna äter upp dem!
Min käre make kom hem med några pallkragar från jobbet som jag nu har planterat om tomaterna i. De borde ju bli glada, men ingen större förändring har kunnat skönjas. Jag rensade upp ett litet område bredvid trädgårdslandet där pallkragen fick vara. Då rensades ganska mycket Såpnejlika och Lysimachia (Praktlysing) bort.
Här är såpnejlikan:
Upprensningen av området får ses som en förberedelse för framtiden i ett större perspektiv. Jag planerar nämligen bygga ett växthus. Mer om det en annan dag.
Tjingeling!
Bara två äppelträd
I min trädgård finns bara två äppelträd. Det ena är ett Transparant Blanche som just nu är helt perfekt, gott att äta i - ungefär en vecka - och sedan blir de glasiga, vattniga och tråkiga. Men helt perfekta för att göra äppelmos av! Det andra är Oranier, betydligt fastare i köttet och goda att äta. Båda gamla sorter, men jag saknar Åkerö, Signe Tillisch och Säfstaholm... Är ju uppvuxen i en trädgård med ett tjugotal olika sorter. Jag minns hur jag, när jag var liten och på väg till skolan, tog med mig ett stort Signe Tillisch i skolväskan. De brukade alltid bli jättestora! Och ytan var så spännande, fet och vaxartad. Åkerö är ju helt annorlunda, har en matt vacker yta och sitt lustiga kännetecken vid skaftet, den lilla "knorren". Så goda!
Här har vi Transparent Blanche:
Och här Oranier:
I år blev äpplena större än någonsin! Jag tror aldrig att jag har haft så stora äpplen tidigare. Det kanske beror på hur jag beskar dem... Det blev litet mycket, kanske, och i våras. Enligt en trädgårdsmästare som jag träffade på Bergianska trädgården så ska man hellre beskära äppelträden på hösten efter skörden. Då får de inte sådär infernaliskt mycket vattenskott! Ska prova det i höst. I min trädgård brukar man ju göra lite som andan faller på...
En trädgård får aldrig kännas som en kvarnsten om halsen!!
Den ska vara en njutning och en lisa för själen!
Krassen och den gamla stolen från Gamlegård
Visst är det roligt att kombinera gamla saker med blommor! Vi hade en gammal stol på landet som vi hade fått från min farmor. Hon hade den på sin gamla gård i Skåne. Det känns roligt att det finns en kvarleva från den gamla trädgården som jag inte har sett sedan jag var fyra år!
Farmor jobbade jämt och ständigt i sin gamla trädgård. Hon hade även folk som arbetade åt henne där. Trädgården var väldigt lummig, och i gammal engelsk stil. Hon och farfar köpte en totalt förfallen gammal gård på en åkerholme utanför Förslöv. Så här såg det ut när de hade köpt stället:
De byggde om hela gården, bevarade de gamla väggarna av vitkalkade granitblock. Husen blev såsmåningom mycket större än vad de varit från början. En parklik trädgård anlades runt om med en gammal brunn, jordgubbsland, fruktträdgård (med t.o.m. ett nektarinträd, specialbeställt från Italien!), gräsmatta och en mängd spännande rum som avskiljdes med buskar, trappor och murar av natursten. Det var en fantastisk trädgård, mycket spännande för ett barn. Här och där fanns skulpturer föreställande putti (små änglar), ett stort lejon (mitt på innergården) samt stenliknande parkbänkar. Dessa figurer tror jag var gjutna i betong. Farmor sade att man skulle blanda ut hönsgödsel med vatten och måla på dem så fick de snabbt en gammal patina och mossa.
Ett fantastiskt gammalt vårdträd på innergården (en lönn om jag inte minns fel) hade slagits i järn p.g.a. att det höll på att dela sig i två delar.
Här ser man lite likheten med ursprungshusen. Stolen är dock en annan än den jag har...
Min farmor var ju en 1800-talsdam, så om man ville sitt ute så skulle det vara i en loggia. Att sitta i solen och bli solbränd var inte tänkbart. Det sades alltid att farmor inte tålde solen. Hennes hy klarade inte det.
Framsidan och utsikten mot Kullaberg och havet. På den gräsmattan dansade jag när jag var fyra år...
...och här är jag, uppflugen på den gamla brunnen.
Sagan om Gamlegård slutar på sätt och vis sorgligt – alla fall när det gäller trädgården. Farfar dog när jag var fyra år och farmor bestämde sig för att sälja. Hon lät bygga en annan, mindre gård eftersom Gamlegård blev alldeles för stort för henne att hantera på egen hand.
Den man hon sålde till lovade henne att bevara gården som den var, med allt det fantastiska som fanns.
Men så fort farmor hade flyttat ut och den nya ägaren hade flyttat in kom grävmaskinerna. Fruktträdgåden grävdes bort, jordgubbslanden skövlades, praktiskt taget allt togs bort. Alla statyer och bänkar kastades på soptippen. Vårdträdet sågades ner (bara detta kriminellt!!). En stor gräsmatta anlades och en mindre golfbana med putting-green anordnades. Kan ni förstå varför jag är allergisk mot "grön asfalt"?!
Under flera år kom ortsbefolkningen till farmor med delar av föremål som de hade hittat på soptippen: en puttifigur (jag minns de trasiga fingrarna som farmor hade försökt laga med ståltråd), bänkar och allt möjligt. Folk i Förslöv var bestörta över skövlingen av Gamlegård. Året var 1962, tror jag.
Gamlegård finns kvar, men jag har inte varit där sedan dess. Jag har bara sett det på avstånd. Jag vet inte om jag vill, det skulle föstöra de få minnen jag har av mina drömmars trädgård.
Gräsmattans vara eller inte vara
- Vad ska man ha en gräsmatta till?
En god vän till mig som är biolog och intresserad av det mesta som växer och lever kallar gräsmattor för "GRÖN ASFALT". Ett ganska bra uttryck. Jag håller med honom. Många odlar gräsmattor för att de ska vara så gröna som möjligt. Man lägger ner hur mycket tid som helst på att ta bort mossa och "ogräs" som växer i gräsmattan. Man kalkar och man grejar. Varför det?
Man kan ju börja fråga sig vad man ska ha gräsmattan till. - "Min gräsmatta är mycket grönare än grannens!!"
- "Jag har kämpat varje dag i en vecka och nu är mossan borta!" (men att det är en massa träd som skuggar tomten och var orsak till det hela har jag inte tänkt på).
- "Jag har nu grävt bort allt som inte är gräs i gräsmattan!! Jag kämpade tills jag fick skavsår i händerna!" (men att det inte var så mycket kvar i mattan utom några grässtrån här och där såg jag inte).
Istället för att lägga tid på annat!! Som är mycket roligare!
Och titta på bilden här ovanför. Visst är ett hav med tusenskönor mycket finare än GRÖN ASFALT?!
Mynta och annat i trädgårdslandet
I trädgårdslandet har jag naturligtvis lyckats klämma in en del potatisplantor. De var ganska tacksamma i år – jag valde sparrispotatis i år. Mycket god. Det enda problemet är att den är inte riktigt färdig än, och man vill ju gärna ha... Har skördat en del redan fast många var små som körsbär...
Förra året satte jag en kattmynta i trädgårdslandet med tanken att den ska planteras i rabatten på framsidan eller någon annanstans i trädgården där katten kan ha glädje av den... För det första har den brett ut sig något otroligt i trädgårdslandet, har blommat fantastiskt fint (nu är den nästan utblommad). Men katten är totalt ointresserad av den! Någon annan som har erfarenhet av kattmynta?
En annan fin mynta är ju denna med stark mintdoft/smak och vackra lila blomstänglar. Ett av de bästa användningsområdena till denna krydda visar jag en bild på längst ner i dagens inlägg: en Mojito! (Idag är det ju fredag! Skål!)
Trädgårdslandet
Vårt eget hus (själva boningshuset) var bara 73 kvadratmeter stort när vi köpte det för 26 år sedan. Vi skämdes när vi tyckte att det var trångt med två barn efter att ha hört att det på 30-talet hade bott en familj här med FEM barn! – Innan det byggdes ut till 73 kvadrat! Ja, man är bortskämd... Vi byggde ut huset till nästan det dubbla, och det var välbehövligt. Flera år senare kom det ett sladdbarn till, men det blev aldrig fem barn! Nu är två utflugna och ett bor kvar hemma.
I trädgårdslandet har jag både grönsaker, örter och blommor. Jag har delat in det i fyra delar som är avdelade med trätrallar utom i mitten där jag lade några större stenar med platta sidan uppåt (ett bra sätt att "bli av med" stora stenar). Under åren har jag plockat ut Akleja-plantor från olika delar av trädgården och planterat här. De flesta är rosa, olika stora och med olika höjd. Jag har även blåvita som jag grävde upp från min blomsteräng och satte här. Det är otroligt fint tidigt på försommaren! På den gamla husgrunden har vi numera ställt en bänk där vi kan sitta och fika, min man och jag. Kan vara skönt med en paus ibland!
Bakom aklejorna kommer sedan en stor rosa och vit Vial (som en luktfri luktärt, men det är en perenn). Framför denna tornar sedan stockrosorna upp sig. Det blir storslaget! Vialen slingrar sig runt allt.
Här är Vialen:
Den blir litet tråkig efter ett tag om man inte håller efter fröhusen som är som långa ärtskidor. Men de är tacksamma att samla in och plantera nya plantor av!
Jag skriver mer om trädgårdslandet en annan dag. Det kan sägas hur mycket som helst!
Finns något vackrare än stockrosor?
Även humlorna gillar dem...
Stjärnflockan
Jag minns att jag var väldigt nyfiken på hur det såg ut inne i huset. Men att göra inbrott i ett hus - hur förfallet och övergivet det är såg ut - låg inte riktigt för mig. Däremot tog jag en dag spaden och grävde litet försiktigt i den övervuxna gamla rabatten på torpets framsida. Jag hade fått syn på en ljust rosa stjärnflocka - en för mig vid tillfället helt okänd växt. Jag hade ju just blivit hus- och trädgårdsägare och letade ständigt efter nya växter som skulle passa vid en röd stuga. Stjärnflockan fick jag med mig hem och den blommar än idag - 20 år senare - i min rabatt på framsidan av huset.
Torpet Rössberga, däremot, är borta sedan länge. Huset finns inte mer, och på platsen där vi grävde rusar tågen till och från Arlanda dagligen. Ingen tänker längre på den fina idyllen vid det gamla torpet. Och jag kan bara ångra att jag inte grävde litet mer i den härliga gamla trädgården...
Buskpionen
För flera år sedan köpte jag en buskpionplanta som sedan levde en tynande tillvaro i min gräsbevuxna backe. Till saken hör att just där planterade pionen brukar jag faktiskt klippa gräset (jag klipper valda delar av gräset i min trädgård)! I backen växer även en stor ek samt ett antal björkar. För ett par år sedan valde vi att ta ner sju björkar eftersom de började växa upp i eken och ta mycket av energi från den samtidigt som de skuggade tomten. Efter att de här björkarna togs ner har min buskpion börjat ta sig. I år hade den 7 blommor, vilket är rekord. Nästa år säkert fler. Den är så vacker! Eller hur? Den har en vedartad stam och är inte som vanliga pioner som ju vissnar ner helt varje år. Jag är väldigt glad för denna blomma.
Men en sak som grämer mig litet är att jag gav bort en likadan samtidigt som jag köpte min till en kompis. Hon planterade sin i en solig backe med en gång och har nu bortåt 50 blommor på sin... En storslagen syn!
Gräs under fötterna
Det är min trädgård, men andra brukar ha åsikter om den. Andra som planterar tulpaner i spikraka rader, andra som kämpar hela sommaren för att få en mossfri gräsmatta, andra som har en perfekt formklippt häck. Jag hör inte till denna kategorin "andra". Jag vill ha en trädgård som är vildvuxen i dessa "andras" ögon. Jag vill bli överraskad varje år av allt nytt som spirar i trädgården, trots att jag har bott här i 26 år! Jag älskar att bli överraskad över vad som tittar fram mellan löven, t.o.m. vad som tittar upp i asfalten på min garageuppfart! I min trädgård händer det ständigt nya saker som man kan förundra sig över.
Jag glömmer aldrig när jag en gång gick och rensade ogräs i min blomsteräng på framsidan av huset. Då gick en dam jag känner förbi, och undrade: - "Rensar du i DET DÄR?" Jaa minsann sade jag. Det är ju en blomsteräng, och det är trädgårdsmästaren som bestämmer vad som är ett ogräs och inte!
Likadant en gång när dessa kringvandrande egenföretagare som jobbar i trädgårdar kom och knackade på min dörr (i tron att de hade kommit till en guldko som de kunde mjölka). Efter en lång diskussion om just detta: Det är trädgårdsmästaren som bestämmer vad som är ett ogräs i hans/hennes egen trädgård! Eller hur? Killen gick efter en stund iväg men svansen mellan benen och referenspärmen under armen. Inget napp här inte.
Nu har jag slagit gräset på sommarängen. Sommaren är ju nu så torr, så det är helt brunt i backen. Det ser lite tråkigt ut, men snart vet jag att det kommer att spira något igen. Ska bli kul att se vad som kommer först.
När jag slog gräset fick det flera konsekvenser för djurlivet i backen. För det första hittade jag en del hål som jag täppte igen. Den natten tog vår katt ett antal möss som tydligen hade blivit hemlösa. Jag fick lite dåligt samvete, men man vill ju inte gärna ha in de små liven i huset i höst!
Det andra var ett vilt surrande: det visade sig att jag hade slagit av övre delen av ett litet humlebo! Humlorna hade små bruna kokonger som de skyddade allt vad de kunde. Det var små bruna och svarta humlor. Efter ett par timmar hade humlorna lyckats dra över lite mossa över boet. Efter ett dygn var det en liten kulle med mossa där, och efter några dagar en ännu större kulle med mossa. Humlor vill man ju ha i sin trädgård! De är bra för pollinering och allmän trivsel!
Vad jag älskar min trädgård! Bara att få ha gräs under fötterna...
