Gräs under fötterna

För många år sedan arbetade jag som arkeolog på Arlandabanan. Vi grävde på en plats där man hade bott under äldre järnålder. Vi hittade rester av flera hus. Ovanför oss tornade ett berg med en fornborg. Platsen heter Rössberga, och det låg långt ute på vischan. Man fick köra på slingriga vägar och ut på mossiga stigar tills man kom till det gamla torpet Rössberga. Huset var en röd stuga med ett litet rött uthus. Allt var förfallet, och vi vågade aldrig gå in i huset - det var dessutom igenbommat. Man kunde se att det en gång i tiden hade funnits en fantastiskt fin liten trädgård runt torpet. En stenlagd terrasserad väg slingrade sig upp bakom huset uppför bergväggen med siktet inställt på fornborgen. Framför huset kunde man skönja rester av olika dagliljor, humle och andra ålderdomliga trädgårdsväxter.
Jag minns att jag var väldigt nyfiken på hur det såg ut inne i huset. Men att göra inbrott i ett hus - hur förfallet och övergivet det är såg ut - låg inte riktigt för mig. Däremot tog jag en dag spaden och grävde litet försiktigt i den övervuxna gamla rabatten på torpets framsida. Jag hade fått syn på en ljust rosa stjärnflocka - en för mig vid tillfället helt okänd växt. Jag hade ju just blivit hus- och trädgårdsägare och letade ständigt efter nya växter som skulle passa vid en röd stuga. Stjärnflockan fick jag med mig hem och den blommar än idag - 20 år senare - i min rabatt på framsidan av huset.
Torpet Rössberga, däremot, är borta sedan länge. Huset finns inte mer, och på platsen där vi grävde rusar tågen till och från Arlanda  dagligen. Ingen tänker längre på den fina idyllen vid det gamla torpet. Och jag kan bara ångra att jag inte grävde litet mer i den härliga gamla trädgården...